slowlyfalling

regnet faller mot rutan och jag följer dropparna med blicken. det är mörkt ute, men inte lika mörkt som det är inuti min själ.

du lämnade mig ensam.

 

du sa att du inte kunde vara med mig längre efter att du hade hittat min tumblr och allt som jag hade skrivit om dig.

я не забочусь

 

sa jag

 

men klart att jag brydde mig.

 

hur kunde jag veta att google translate kunde översätta alla våra problem och mina tankar så väl?

 

jag tänkte att jag var säker med att publicera allt på svenska.  att ingen skulle hitta. allra minst du. min älskade.

 

jag har inga bilder från vårt hus, eller från katterna vi tog hand om.

 

lenin, marx och trotsky.

 

namn efter revolutionärer. för så kändes vår kärlek. den kändes revolutionerande. banbrytande. som att det var vi som hade uppfunnit kärlek. och som att det bara var vi som existerade. alla andra var kvar i sina kedjor, levande i en illusion, lurade av den styrande klassens ideologi. 

 

när vi älskade brukade du hest viska att jag var vackrare än den röda fanan. jag visste aldrig vad jag skulle svara, det är omöjligt att beskriva din skönhet i ord. var skulle jag börja? dina fingrar, långa, och smala som snabbt skriver brev och poesi på skrivmaskinen, samtidigt som du håller en handrullad cigarett mellan vänster pek- och långfinger? ditt hår, mörkt och lockigt, alltid lite för långt, så att du hela tiden måste borsta undan det med handen? din rygg, lång och smal med ett stjärntecken av födelsemärken på ryggen? din mun, mjuk och röd, alltid med en svag smak av tobak när jag kysser dig?